Alla inlägg under augusti 2012

Av Maria - 21 augusti 2012 11:47

Skäms jag inte? Några tankar på en futtig bodelning och en trasig skilsmässa... Vem är jag att sitta här med ångest och värk? Vad har jag för rätt att oja mig över några kilos övervikt?


Senaste året, ja vad ska man säga... En bekant har blivit änka efter  en arbetsplatsolycka.... En vän har blivit ensamstående med sin lille son efter att hennes sambo blivit ihjälkörd, en vän dog när han var på väg hem efter en trevlig kväll på stan. En klasskamrat till äldsta sonen förlorar sin älskade lillebror genom självmord. Kompisar till dottern förlorar inatt sin mamma, genom sjukdom, drygt 40 år......


Nu känner jag att jag har en förbannad skylldighet att leva mitt liv...... Jag har mina älskade barn, min fantastiska sambo. Jag har lyckan i min hand jag har bara svårt att hantera den.


Jag lever!


Le åt nästa människa ni möter det kostar så lite men kanske betyder så mycket...


Nu stänger jag dörren till dåtiden och kommer aldrig mer tillbaka   


///Maria

Av Maria - 19 augusti 2012 15:20

Igår var ingen bra dag i mitt liv... När fruktansvärda saker händer så har jag så lätt för att gå ner mig. Och nu tänker jag på den fruktansvärda ångest som måste följa som tsunamivågor för den unge killens familj.


Idag ska jag få krama på alla mina barn   . Jag bor ju inte tillsammans med mina två äldsta. Joakim (äldsta) bor ju med sin goa flickvän Cissi och Jimmie som är näst äldst bor kvar hos sin pappa nere i stan. ( han vill ha asfalt och nära till polarna)


Nu till en annan sak: Mobbning.... Jag undrar vad det är för fel på många (märk väl många inte alla) unga tjejer i 10-18 års åldern. Vad tror de att de är? jag har ju 4 barn 3 grabbar och en tjej. Och jag måste säga att tjejerna är supertaskiga mot varandra. (kommentera nu inte: Men din egen dotter då...) Jag har lärt alla mina barn att alla ska vara med! Och det är skillnad på att det bara sägs till ungarna och att men ser till att det efterlevs. Alla är lika mycket värda och alla förtjänar ett hej i korridoren och ett leende när man möts.


När min äldsta kille gick i låg och mellanastadiet så var det några killar som trodde att de var "liite bättre" "liite duktigare" "liite häftigare" än de andra. Min grabb var snäll mot de flesta som var snäll mot honom. Följde inte strömmen som de flesta gör i den åldern. Han stod för sina åsikter och stod för rätt och fel!

Men de här fotboll/hockey killarna som trodde ovanstående gillade inte detta. De tyckte att sonen skulle kuvas och tillbedja dem som de andra i klassen gjorde.  Och så deras anhängare som gjorde allt för att inte utsättas för sportkillarnas ogillande. De sprang ju deras ärenden... Tyvärr....Det var ju enklast så. Men man ska trivas med sig själv också.

När jag tog upp det här med skolan så..... Suck, det var det lamaste och löjligaste jag har varit med om.

En av grabbarna hade ju giltigt skäl för sin mobbning. Hans föräldrar hade ju skilt sig!! ?? Men för helv-te vad har min unge med det att göra?? Det får väl hans usla föräldrar ta hand om. En annan var så duktig i sport så det var synd att utpeka honom för något sånt här. Han var ju lagspelare så inte skulle han göra sådana saker?... Ehhh?

va??  Sen så har vi kombon fotbollskillar med fina kläder.. Men det spelar ingen roll det är samma svin i kläderna. Sen har vi en annan kattegori, de som låssades att de var vän med honom. Stal lösenord och skrev vidriga inlägg i nån motsvarighet till fb på 90 talet. Och sen nekade den ynkliga fegisen till det.. Och hans föräldrar försvarade med att det skulle han aaaaldrig göra. Det har dom ofta försvarat honom med. Trots vattentäta bevis osv.. Men inte snuttungen inte   

Jag är så glad att äldsta grabben nu har gått 1-9 och gymnasiet och klarat det bra. Han är stark men ibland har det varit tungt. Jag är stolt över att han är den han är. Mycket bus har han gjort och fört mamma bakom ljuset många gånger. Men han vet också att när det skiter sig så kan man ringa mamma!


Näst äldsta sonen har lätt för att få polare. Han är lite mer "go with te flow" men inte som en död fisk. Han väljer sina konflikter och därmed basta. Ingen muckar med honom. Vill han inte så vill han inte. Han tycker att hans äldra brorsas jämnåriga är konstiga. I hans klass och bland hans polare så ska alla med liksom det är inte svårare än så  

Yngsta sonen har en vän.. Punkt slut... Det räcker så... Men det finns ju andra ungar som retade honom när han gick i mellanstadiet. Då fick de med hans lillasyster att göra... Civilkurage! Även de äldsta har talat om för en och annan att de ska låta Joel vara!!


Sen kommer vi då till dottern... Jag säger bara jösses... Hon är tuff. Hon har åsikter! Hon står för sina åsikter. Hon har attityd! Attitydsproblem som en lärare sa när hon hade sagt emot aningen många gånger.
Jaha.... Men om man ska försöka att kuva barn genom att försöka tvinga dem till det man vill brukar ju vara svårt.

Sen när några ungar i klassen hade varit på henne x antal gånger. Kallat henne för hora och f-ordet mm. Även tagit till våld. Då brann det av för henne och hon åkte hem och bloggade skrev ut namnen på ungarna som var taskiga och vad hände?? Jo Hon fick sina kläder varma. De tog upp nätmobbning i skolan   Bra förvisso. Men bloggen låg ute ca 30 minuter innan jag fick vetskap om den. Men vilket var värst? Det dottern gjorde eller det de två "rara tjejerna" i hennes klass gjorde? Nämligen kopierade och spred bloggen? I vilket syfte? Och sen tyckte såååå synd om de som dottern nämnt i bloggen?? Jag vet ju var jag står i den frågan!

Mina barn och andras ungjävlar.... Nja, självklart så står jag mina barn närmast. Men det är bara att fråga killarnas väner hur jag funkar.. Jag ställer alltid upp på grabbarna och deras vänner. Jag respekterar dem och har nog varit med och fostrat även om de inte har bett om det. Hemma har jag behandlat alla ungar lika. Det har liksom varit mina ungar.

Men jag säger bara det att några av tjejerna i dotterns ålder... :-( Usch! Nippertippor som verkar vara ute efter att killarna ska gilla dem bäst. Putande läppar, bara magar, puschupbh (vid 12??) Urringat...Puder i lager på lager?

Hur vore det om ni lärde era ungar trygghet och att det är det inre som räknas i slutänden?

Nu återstår att se hur det blir för dottern i sjuan. Jag har ju besökt den skolan förut med de äldre grabbarna. Varit med på lektioner och kollat läget när de har busat. Jag kommer även att åka dit om någon annan unge förpestar livet för min dotter. Ingen annan familjs dåliga eller usla uppfostran ska gå ut över någon av mina barn!


Jag har en annan blogg på gång också det gäller två svart och silver hundar. Inte mina egna utan två andras fantastiska hundar....


Idag har varit en bra dag i mitt liv    Älsklingen serverade frukost på sängen och sen gick vi en promenad  

Hjälpte till lite när Jollan höll ridlektion för Tova, min lilla kusin   Sen har vi snyggat till vägen upp till huset, fyllt i gropar och klippt träd och så.  Det blev jättefint  


Nu är det mesta av maten lagad bara riset kvar. De stora grabbarna med sina flickvänner kommer och käkar.

Och sen ska Cissi frisera Jollan och Joel:-)


Ha det gott alla vänner!


Hej hopp!









Av Maria - 17 augusti 2012 19:15

En ung människa har tagit sitt liv och det finns inga ord i världen.

Inga ord i världen kan ge tröst åt hans goa syster och hans härliga föräldrar.

Jag kände dem inte de var bara bekanta som man frågade på butiken om hur läget var osv..

Äldsta sonen har gått i samma klass som systern. Systern som nog är den coolaste tjejen jag vet om  Kör road racing och är pilot. Hon var även sonens studentbalssällskap.


Som förälder så är det inte så här man tänker sig att det ska bli.. Man ska lotsa barnen genom svårigheter och framgångar. Man ska finnas till hands när flick/pojkvännen gör slut. Man skall finnas där när de tappar första tanden   Man ska stå stolt på alla skolavslutningar och göra streck på dörrkarmen för varje cm de växer.

Ingen absolut ingen kan förbereda en på den sårbarheten som dyker upp när man får sitt första barn. Man trodde att man ägde världen. I och med att första barnet föddes så blev man varse om att man istället var ägd. Ägd av oro och rädsla.

De barn vi sätter till världen vill vi följa hela livet genom dagis, skola. Vi ska lära känna deras vänner. Vi ska stå på studenten och spricka av stolthet. Vi ska få höra orden "Mamma, - Jag är kär!! Vi ska följa dem och stötta dem när/om de får egna barn.

Men vi ska aldrig behöva få beskedet om att ens barn har valt att ta sitt liv. Det snuddar säkert hos alla föräldrar någon gång när man ser att barnen är oroliga eller förtvivlade.


Jag som lätt blir orolig eller förtvivlad över saker får ångest över att detta skulle hända något av mina barn.

Jag försöker att övertyga dem om att vad som än händer så kan ni alltid komma till mamma. Alla alternativ är bättre än det som nu har skett. Varje normal förälder skulle offra vad som helst för att slippa detta slutgiltiga alternativ.

Jag önskar att jag på något sätt kunde mildra den smärta som familjen nu känner. Men inser att det finns inga ord. Inga ord i världen kan ge dem deras kille tillbaka. Man önskar att han hade vetat att det alltid finns ett bättre alternativ.  Inga ord i världen kan minska min oro för mina barn.

Jag älskar dem över allt annat i världen  


Jocke, Jimmie, Joel och Jollan ni är det vackraste och bästa jag har    Kom alltid till mamma om det är något, lova mig det  







Av Maria - 16 augusti 2012 19:25

Just det... Som vanligt så har jag mycket att säga.....


Massor massor...


Vi börjar här: För några veckor sen så fick jag en vänförfrågan på FB. Man slutar aldrig förvånas. Det här var från en av de som har spytt sin galla om mig i sitt forum. Namngett mig och hånat mig. Jag kommer aldrig aldrig och åter aldrig förlåta något sådant och ej heller bli "vän" på fb. Man ska omge sig med bra människor! Och då hör den här verkligen inte dit. Aningen fräckt att ens fråga tycker jag.


Nu verkar det som om det är bestämt hur mina 2 nästa svart/silver-kullar ser ut. Väntar bara på ett svar.

Jag är bara så fantastiskt glad över de kommande parningarna. Det känns som om jag för in Kaspelix i en ny fas.


Snart Gotlandssemester och det ska bli så härligt. Och välbehövligt. Var och hämtade den nya bilen idag :-)) Skönt att vi fick den så att vi kan ha den till Gotland.

Det är en helskön känsla att sätta sig i bilen hos bilhandlaren och den endast har gått nån mil. Att sen trycka på knappen och köra därifrån är helhärligt  


Det har varit lite mycket de senaste åren.


Man kan inte ångra det som varit.... För det hjälper inte...

Man kan inte försöka att ändra på det som varit för det hjälper inte heller.

Ovan är bara slöseri av din viktiga tid just nu.. Att ägna din framtid åt att tänka på gårdagen är inte produktivt.


Men ibland funderar jag på mitt "gamla" liv. En liten glimt letar sig in i hjärnan och fastnar lite lätt.


Det är lätt att känna sig som en använd tandkrämstub...... Allt det braiga är urtaget och nu slänger vi det här. Jag känner mig helt enkelt missbrukad och utnyttjad.

Att någon bär sig åt som ett svin bara för att den kan det är främmande och otäckt. Att någon kan vilja ha den egenskapen?


Allt det här som jag har bloggat om har jag skrivit själv och det är mina egna ord. Jag hörde häromdagen om en annan "bloggare" som kopierat nästan allt sitt material från andra bloggare. Varför? Till vilken nytta?

Sjukt!



Nu hoppas jag att alla ni som läser det här får ett trevligt avslut på veckan:-)



Ha det gott alla


Hej hopp...






Av Maria - 4 augusti 2012 17:36

Dagens ord i bloggen är inte mina men jag har fått lov att använda dem i min blogg. Det skulle kunna vara mina ord. När jag läste orden som min vän har skrivit ville jag skrika rätt ut. Det var jag! Det var så jag hade känt. Jag har gått samma resa.

 

Läs raderna och ta vara på era liv. Lev inte genom någon annan, ni har inget för det. Man blir bara respektlöst behandlad. 


 

Att tappa bort sig själv

 

Hemsk tanke egentligen, ”att tappa bort sig själv”. Hur gör man då liksom? ”När jag vaknade upp i morse hittade inte mig själv! Letade överallt och kollade till slut i spegeln. Den var helt tom, vart fan har jag tagit i vägen?”

 

Livet, ja! Inte hade jag reflekterat nämnvärt över det. Det är väl så här det ska vara, lite upp och ner. Det var när döden gjorde ett hastigt nedslag som tankarna kom smygande. Reflekterande tankar om livet, relationer och händelser.  Ska livet vara så här, är jag lycklig, mår jag bra, lever jag ett liv som jag är stolt över? Tror inte att mina svar på mina egna frågor var riktigt ärliga. Eller rättare sagt  jag vet att jag ljög mig själv rätt upp i ansiktet.  

 

Det blev jobbigt att försvara mitt liv med mina lögnaktiga svar så det var dags att börja bearbeta frågorna. Jag tog till den taktik som funkat tidigare i livet. Fram med spade och ös skiten åt sidan!  

 

Jag öste och öste, tankarna malde, och jag funderade såklart över all denna skit, hur hinner jag med att skapa så mycket skit?  Studier, heltidsjobb, barn och ett hem och så skapandet av all denna skit. Säga vad man vill men jag är sannerligen effektiv!

 

Till slut sa kroppen ifrån.  En akut tid hos läkaren. Inga fel, men hur mår du egentligen frågade hon. Jag svarade plikttroget ”Nja det är lite mycket nu men det ordnar sig”. Vilket egentligen betydde ” Ja du, just nu håller jag på att drunkna i skit, så om du kan snabba på lite och hjälpa mig med huvudvärken och yrseln så jag orkar skyffla undan innan jag drunknar.

 

Läkaren var inte tappad bakom en vagn utan föreslog sjukskrivning, avslappning, ett besök hos kuratorn samt tabletter mot ångest och oro eftersom jag var så spänd att jag pressade sönder mina tänder.

 

Jag gick med på allt utan sjukskrivning. Min motivering var att jobbet är det som håller mig uppe, det är när jag åker hem som kroppen börjar skrika. Kuratorn klurade ganska så snabbt ut att det fanns en medbrottsling till skitskapandet.  ”Nej men tror du det”, sa jag, ”Menar du att det inte är jag som är roten till allt ont i mitt liv?” 

 

Hon bara tittade på mig. Klart att jag visste att allt inte var mitt fel, jag ville ju bara höra det av någon annan. Under många år har min spegelbild sakta men säkert försvunnit. Skärpa och konturer har sakta nötts ner, med hjälp av kränkningar, våldsamheter och respektlöshet.  

 

Tre veckor senare tog jag emot vad jag trodde skulle vara en sista förnedrande kränkning, och bestämde mig att nu för det räcka. Kränkningen skrev jag upp på en lapp och tittade på varenda gång jag började vackla.

Det trodde han nog inte han som hel tiden sa ”Det är dej det är fel på sök hjälp”. Jag sökte hjälp, fick hjälp mot mitt största fel, honom. 

 

Lappen har jag kvar, kränkningen var tydligen inte den sista så skärpan och konturen kommer och går. Men jag ångrar inte en sekund. Jag vill leva mitt liv och inte ett liv som någon egoistisk människa formar och bestämmer över. Jag vill gå med huvudet högt och vara stolt över mig själv, och det gör jag vissa dagar.  Men fy fasiken vad snabbt han kan se till att jag står där med ångesten och spaden igen.

 

 

Tack vännen för den här ärliga blogg.. Jag hoppas verkligen att den ska kunna hjälpa andra.



Av Maria - 3 augusti 2012 22:35

Ja, jag menar det om jag någon gång skulle bli sån att jag förstörde för mitt ex.. Eller inte kunde släppa taget.

Om jag skulle dra in barnen i nån sunkig separation.... Vad är det för fel på ex som inte kan acceptera att man har gått vidare? Varför ska de som har valt att gå vidare eller bara valt att separera, få sota för det.

Att man säger eller väljer:

- Nej tack, jag vill inte vara tillsammans med dig för du respekterar inte mig!

- Nej tack, jag vill inte fortsätta det här för du tar mig för givet, och sårar mig.

-Nej tack, jag vill inte fortsätta det här förhållandet för: den du är, det du representerar, eller ditt sätt att behandla mig eller dina barn på?


- Jag vill separera pga att du har offentligt gjort mig till åtlöje.. mm....

-Jag vill separera för att du slår mig..


Vilken anledning man än har så tycker jag att man ska ta det som en man/kvinna och göra det bästa av det.

Och det är inte att ge sig på sin före detta fru eller sambo.

Sköt separationen värdigt....


Jag är så trött på alla fjantar som inte kan acceptera att ett förhållande har tagit slut....


Nu i dagarna har jag hört talas om förhållanden som har tagit slut. Det ena mer ovärdigt än det andra..


Ett pga slagsmål och fylla.. (idiot) Ett på via tele (idiot) jag trodde att vi var äldre?

Inget av ovanstående är värdigt... Men jag tycker nog att alla inblandade ska vara nöjda..


Vem vill vara ihop med nån som super och slåss och vem vill vara ihop med någon som inte är mognare än att den skickar ett sms när förhållandet är över.....Vem vill vara ihop med någon som bär sig illa åt jämnt?


Antagligen ingen....


Ha det gott alla.....


Hej hopp!







Presentation

Omröstning

Hur lång semester har ni haft 2022?
 1-2 veckor
 2-4 veckor
 4-6 veckor
 6-10 veckor
 Ingen semester alls

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards