Ja, det måste jag... Jag måste berätta min story... Det kanske inte är många som vill lyssna men jag vill lägga den stenen åt sidan. Jag är inte rädd längre. Jag är inte så sårbar längre. Och mitt sätt att bearbeta har alltid varit att skriva.... Skriva och åter skriva....  När jag var liten så tyckte mina lärare att jag var duktig på att berätta. Jag skrev massor. Och tänk att en del av det jag skrev har följt mig genom livet. När jag för ett tag sen läste det den lilla Maria en gång hade skrivit så blev jag så ledsen. Det var som att gå tillbaka i tiden. Det gjorde så ont... Så fruktansvärt ont. Jag ville bara gå in i den tiden och krama om den lilla flickan och säga att allt skulle bli bra. Att jag fanns där.

Ibland kan jag känna att hur kunde hon? Usch...

Från att ha haft många ångestattacker varje månad så är det väldigt sällan nu. Kanske 1 / halvår.

Jag har tagit emot all hjälp som jag har kunnat få och jag har ett sånt otroligt stöd av min sambo. Han är fantastisk.

Sen mina fina goa ungar. Jag skulle göra allt för dem. Min kärlek till dem går inte att beskriva.

Kram på er och ha en fin helg.

 

Inger i backen

6 augusti 2016 22:16

Ibland är det jobbigt att se tillbaka men man kanske värdesätter det man har nu ännu mera. Kram på dig

Maria

8 augusti 2016 11:07

Visst kan det vara riktigt jobbigt ibland. Jag känner att jag behöver göra upp med det gamla livet en gång för alla. Och absolut att jag värdesätter det här livet jag har nu. Göran är fantastisk. Jag hade inte kunnat få det bättre.

Kram

 

Inger i backen

10 augusti 2016 01:46

Jag håller med dig om att man måste göra upp med det gamla livet, men det kan vara svårt att få slut på det. Långa perioder går det bra men så dyker spöket upp igen helt plötsligt. Det blir trots allt lättare att hantera om man har gjort slut med det tidigare. Jag tror inte att det går att få bort det helt för alltid så är det för mig i alla fall. Har man det bra omkring sig går det fortare och man gräver inte ner sig så djupt. Livet är en riktig berg och dalbana för mig i alla fall. Man får aldrig vara helt glad för då händer det något mindre kul. Kram

Maria

11 augusti 2016 09:13

Visst är det så, men det är ju så att det är ju pga av allt det som har hänt som har format mig som människa. Att jag är den jag är :)
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Igår var vi här för att ta ett farväl för pappa.  Hasse & Vicky och Tova  Alla mina barn med respektive och barnbarn.   Vi hade pappas favorit, smörgåstårta och tog en öl till.   Pappa skulle inte ha någon begravning så vi gjorde lite ege...

Den 11/3 somnade min pappa in i den eviga vilan. På tisdagen så kände jag att världen hade stannat... Men det var inte så. Jorden snurrade sitt varv ändå...Det var bara för mig som det hade stannat... Mitt hjärta är trasigt...   Pappa du har lär...

          Nu tycker jag att det lite för kallt.  Man sätter sig i bilen och känner sig som en michelingubbe med alla kläder.        Jag matar fåglar för glatta livet. Jag har även gett de stackars rådjuren lite hösilage. Det kan inte...

 Var inte själv/ensam med dina tankar. Lättare sagt än gjort, jag vet det.  Tack till högre makter att jag har ett bra nätverk när det gäller att lyssna när jag har mina hjärnspöken.  När jag var liten så skulle man inte "tycka synd" om sig.  Men...

Jag hann i sista stund.... När jag kom hem idag så blev det fart i julstöket.. Vi började "julstäda" igår Olsson och jag. Men  julstjärnorna och julljustakarna kom upp i fönstren idag. Det kommer att bli jul, halleluja.      Jag verkligen älskar ...