Idag och igår faktiskt har jag mått riktigt bra. Men hela förra veckan var fruktansvärd.....

Det känns så fruktansvärt.... (Anledningen behåller jag för mig själv.)

Jag kände att jag var tvungen mitt i min ångest att ringa till mina äldsta söner bara för att höra rösterna.. Bara för att höra dem säga: Hej mamma.... Bara för att jag kunde..... För att känna att de finns där...

Gå och krama på Joel och Joline bara för att......

Det ytliga är verkligen inget för mig.... Så många människor det finns som lider i det tysta av psykisk ohälsa.

Du verkar ju alltid så glad..... Ja, och? Det är ju bara en muskelrörelse... Titta i mina ögon..... Se in i min själ

Man lär sig hela tiden att dölja.... Nu är det bara de närmsta som kan se eller höra på mig att ångesten eller panikattacken är nära...

Jag lider när jag ser att barn och ungdomar far illa... Jag avskyr när barn och unga mår dåligt psykiskt. Jag önskar att jag kunde dela med mig av min erfarenhet och av hur jag lärde mig att leva vidare trots åren när jag bara låg i sängen och knappt ville gå upp alls.....Och började att tänka att alla skulle må bättre utan mig..... Tack till min kurator och läkare. Som hjälpte mig upp... Tack Olsson för att du såg och frågade  ... Tack mina kids  

Nu hoppas jag verkligen att alla  får en fortsatt bra dag...

Och Inger... Jag blir på riktigt ledsen när jag läser det du har skrivit. Man vill bara ta bort det där som gör ont och säga att allt blir bra.