Ja, det måste jag... Jag måste berätta min story... Det kanske inte är många som vill lyssna men jag vill lägga den stenen åt sidan. Jag är inte rädd längre. Jag är inte så sårbar längre. Och mitt sätt att bearbeta har alltid varit att skriva.... Skriva och åter skriva....  När jag var liten så tyckte mina lärare att jag var duktig på att berätta. Jag skrev massor. Och tänk att en del av det jag skrev har följt mig genom livet. När jag för ett tag sen läste det den lilla Maria en gång hade skrivit så blev jag så ledsen. Det var som att gå tillbaka i tiden. Det gjorde så ont... Så fruktansvärt ont. Jag ville bara gå in i den tiden och krama om den lilla flickan och säga att allt skulle bli bra. Att jag fanns där.

Ibland kan jag känna att hur kunde hon? Usch...

Från att ha haft många ångestattacker varje månad så är det väldigt sällan nu. Kanske 1 / halvår.

Jag har tagit emot all hjälp som jag har kunnat få och jag har ett sånt otroligt stöd av min sambo. Han är fantastisk.

Sen mina fina goa ungar. Jag skulle göra allt för dem. Min kärlek till dem går inte att beskriva.

Kram på er och ha en fin helg.